Sex år senare...

Det är nu sex år sedan vi hyrde vårt hus på Karlsro. Under åren hände mycket.
Våra barnbarn kom till världen. En hel del fester och kalas hölls här. Taket läckte tidvis. Vi hade två översvämningar i källaren. TV-antennen blåste ner. Och - Nina hade alltid några projekt på gång. Det är tur att det finns någon händig person i familjen.

Vi trivdes fantastiskt bra här. Speciellt vår och sommar var naturligtvis höjdpunkterna på året.

Det var en stor naturtomt med all sorts växtlighet och djurliv. Rhododendronhäckar, körsbärsträd, vinbärsbuskar, björnbär och självklart björk, tall och gran. Koltrastarna hade sina bon i häckarna, ekorrarna hoppade glatt från tallegrenarna (!) och katten Gustaf kom jämt och hälsade på, i hopp om att få något gott.

Sedan får vi inte glömma fasanen Fasan som terroriserade oss år efter år med sina läten. Han var lätt att känna igen, en skada vid ena ögat gjorde att vi var säkra på att det var just han. Att han sedan stolt kom och visade sina fruar och barn för oss bekräftade detta ytterligare. Som om inte det var nog älskade han att äta havreflarn ur våra händer! Knasig pippi...

Men - nu är allt rivet till förmån (?) för ett nybygge. Det blir säkert stort och fint på alla sätt.
Frågan är bara: Var tog all växtlighet vägen? Och djurlivet?

Är det verkligen nödvändigt att såga ner ett stort antal träd, riva bort buskar och annat bara för man vill ha ett stort hus. Det finns ju faktiskt massor med färdiga hus till salu idag. Nog skiljer sig våra preferenser.

Det låter kanske som jag verkar lite bitter. Absolut inte. Vi bor sedan september i ett ännu trevligare gammalt hus med naturtomt, 150-200 meter från stranden. So who´s complaining?